Nu är den sista
Klockan är mycket. För mycket. Hon borde redan sova nu. Men det gör hon inte. Hon kan inte. Hon ligger i sin säng ensam och försöker sova men det enda som hörs är timmerstockarna. Timmerstockarna någon har fått för sig att flytta mitt i natten. Timmerstockarna till snarkningar någon drar någonstans i huset. Just denna kväll är dem extra många. Både utanför förnstret och nånstans i fastigheten. Hon känner hur frustrationen som nyss försvann åter knackar på dörren. Den vill in. Den vill in så långt in i själen att den kan nästla sig fast där inne och aldrig komma ut. Det tillåter hon inte. Han ska inte få förstöra en bra dag. Han ska inte få förstöra ett bra liv och inte heller de möjligheter som finns till ett bra liv. Hon kikar ut i mörkret. Där ser hon en siluett bland de mörka skuggorna. En siluett med konturerna av en hatt som kastar blickar mot hennes fönster. Hon vet vem det är. Så många gånger förr har hon sett, kännt honom. Men hon har bestämt sig. En våg sköljer över henne med känslor, överväldigande känslor av sitt beslut. Och hans beslut att hålla sig borta. Att bara dra sig iväg för alltid är svårt, men han lovade att försvinna bit för bit tills dess att han är helt utom synhåll..
/S
/S
Kommentarer
Trackback
